Min andra förlossning!

För er som inte vet så gick jag över tiden med Vanjis. Hela 15 dagar över tiden och på den femtonde dagen blev jag igångsatt. Snabbt berättat så fick jag en ballong i mig kl:17.00, vid 21 tiden tog de hål på hinnan så att vattnet gick. Kl 01.00 satte de ordentliga värkarna igång och jag började suga i mig lustgas, som funkade sjukt bra. Men vid fem tiden på morgonen räckte inte det heller. Då bönade jag efter epidural och den stoppade upp hela loppet. Så först vid 09 på morgonen satte krystningsvärkarna igång och 10.04 var Vanjis ute efter en jäkla kamp! Så, en sisådär 16 timmar då allt som allt ;) Så denna gång hade jag som sagt ställt in mig på samma historia.

Men ack så fel jag hade. Var beräknad en torsdag, tre dagar efter, söndag natt vaknade jag vid 01 av värkar. Men tänkte att det bara var förvärkar. De började komma tätare och tätare och jag började klocka dem. 03.40 ringde jag in till förlossningen för att fråga vad de trodde, var det dags eller? Eftersom Oggi skulle åka och hämta min mamma som skulle vara barnvakt till Vanja så låg jag och tänkte på det, tänk om vi åker in till förlossningen och de skickar hem oss igen, då har jag ryckt upp alla ur sin sömn i onödan. Sån är jag hehe vill aldrig vara ivägen eller störa någon. Men i det här tillfället kanske man inte ska bry sig om sådant, finns vissa viktigare saker att fokusera på. ATT ANDAS till exempel haha. På förlossningen sa de att ungefär tre värkar på tio minuter, då är det dags att åka in. "Men tänk på att det oftast går mycket fortare andra förlossningen, så ha det i beräkningen" säger barnmorskan i luren. Vid 05.00 känner jag ett ordentligt tryck neråt och säger till Oggi, det är dags, upp och hoppa och hämta mor min. Jag ringde mamma och hon skulle göra sig redo. När jag och Oggi kramas i hallen innan han ska åka gick mitt vatten, mitt på hallgolvet.

Jag hade inte packat vår väska än (smart va?) så emellan värkarna sprang jag runt som och försökte få med allt som behövdes. Till första förlossningen hade vi med oss hur mycket som helst, men inte denna gång. En liten väska med det viktigaste till oss och bebisens väska (som var klarpackad för länge sedan). Vi kom in till Huddinge förlossning kl 05.55. Blev undersökt och jag var 6cm öppen. Jag hade sagt att jag skulle försöka undvika lustgasen denna gång på grund av att jag spydde så mycket av den förra gången. Värkarna kom allt tätare och den "skönaste" ställningen var hängande på Oggi. Efter ett litet tag fick jag en sorts gåstol, så det blev samma position som när ja hängde på Oggi. Vid ett tillfälle skriker jag rätt ut "Ge mig eppppiiiiduuuraaaaaaleeennnn!"

De informerade mig om att det skulle ta ett tag, och frågade om jag ville ta lite lustgas så länge. Jag var för svag och hade för ont för att tacka nej. Helt plötsligt befann sig ett härligt lugn i mig och jag låg i sängen. Halleluja för lustgas, min bäste vän! Jag fick epiduralen 09.20. 09.43 låg Milica på mitt bröst efter 12 minuter krystvärkar. Så epiduralen hann inte börja värka, blev jag informerad om efteråt. Där låg hon. Min andra lilla prinsessa. Varm och klibbig på mammas bröst. Lyckan var total och jag både grät och skrattade samtidigt.

Men va segt det blev efter det. De började förklara att jag blödde mycket och att de inte visste vartifrån blödningen kom. Yes, nu kommer jag dö här i förslossningssängen tänkte jag. Läkare kallades in och Milica togs ifrån mig och lustgasmasken sattes återigen i min hand. Som tur var kunde jag se Oggi sitta i en fotölj nära och höll i Milica. Jag kommer ihåg att jag var hög som ett hus och ändå skrek jag bara rakt ut av smärta. Kändes som en evighet men det vara "bara" i fem minuter berättade de efteråt. Blödningen kom ifrån livmodertappen som hade skadats på något sätt. Så läkaren var tvungen att gå in och sy. När det hela var över fick vi in mackor, saft och kaffe/te på rummet och jag kunde återigen få Milica i min famn. Efter två timmar blev vi uppkörda till BB där vi skulle sova kvar en natt. Så, där var min lilla förlossningsberättelse. Betydligt kortare och mindre smärtsam. Plus att jag inte spydde något efteråt, trots lustgasen. Men som ni som fött barn vet, så skulle man gå igenom samma sak tio gånger om för sin lilla skrutt som kommer ut. Lyckligaste stunden i ens liv, som precis innan varit den mest smärtsamma stunden i ens liv. Jag skulle göra det igen och igen och igen för mina små tjejer. Dom är mitt allt!

Peace, Love & Vanjis&Millis

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0