Förbereder för litens ankomst.

När jag väntade Vanja, var jag ute i så god tid med allt, planerade som en galning och köpte det som behövdes flera månader innan. Varför gör man så egentligen? Du har inte en aning om vad som egentligen kommer behövas. Risken är bara att man köper för mycket onödigt som aldrig används. Men nu när andra bebisen snart kommer känns allt mycket lugnare. Kanske för att set enda som egentligen behövs är en spjälsäng. Allt annat finns! Och skulle nåt saknas är det väl bara att köpa det när bebisen väl kommit. Igår plockade jag ber Vanjas bebis kläder, tvättade allt och gjorde i ordning en låda i byrån för allt. Lite för mycket kläder om jag får säga, men det är svårt att välja bort plagg när allt är så sött ;) Den svåraste saken inför ankomsten är att förbereda Vanja känner jag. Har tid på BVC på tisdag, då ska vi väga och mäta och prata om vad vi ska tänka på och vad som är viktigt att tänka på för Vanjas del när bebisen kommer. Känns lite läskigt! Peace, love & Vanjis


Äntligen en bad & sol dag

Igår var en underbar dag - äntligen en sån dag som jag längtat efter. Tidigt vid bassängen, lek och plask med liten delfinbebis. Äta picknick, sen sova i vagnen så att pappa och mamma kan dricka medhavd iskaffe, spela tavli och sola i 1-2 timmar :) Sen badade pappis och Vanjis i stora bassängen! När vi kom hem på eftermiddagen var både jag och Oggi solbrända! Yeeiii! Äntligen lite culör på min vita kropp och magen fick fin färg! - Peace, Love & Sunshine


Sol en hel dag tack!

Börjar bli lite less på det hör vädret nu. Oggi säger att jag klagar alldeles för mycket på det, men jag står inte ut. Har sen jag föddes levt största delen av mina sommrar i Grekland. Och inte förstått när folk pratat om den "underbara svenska sommaren". Vilken jäkla sommar? Kom igen, kallas det här sommar? Vi närmar oss augusti och vi har inte haft en enda dag med sol en hel dag - UTAN blåst, moln och regn. Inte en enda! Sommar? Ja vart då någonstans. Nu idag ska det vara 24grader och sol med moln. Yes, värme tänkte jag i morse när jag såg nyheterna. Men inget sa något om stormvindarna! Och molnen gick från tunna slöjmoln till gråa tjocka. Här ligger jag i bikini i vinden och försöker få lite färg på min vita kropp. Vanjis sover sött i vagnen. Nu ska jag försöka rycka upp mig lite, hepp!


Lchf bröd

- 5 ägg - 2 dl pofiber - 1 dl kruskakli - 1 dl bakebro - 2 tak bakpulver - 50g smält smör - 1 dl grädde Vispa äggen hårt, häll i det smälta smöret och grädden. Blanda alla torra ingredienser för sig och häll i äggblandningen. Klicka upp bakplåtspapper i den storleken som önskas. Låt dem stå några minuter och svälla. Grädda mitt i ugnen i 200 grader i 10 minuter. Voila!


Vaxholm in my heart.

Idag ringde lillebror och frågade om vi ville följa med honom och hans tjej till Vaxholm. Jajjemen sa vi och kastade oss in i bilen. Ingen av oss hade varit där tidigare, så helt utan förväntningar begav vi oss ;) Väl framme blev vi mycket överraskade!! Waow vilket ställe! Åh så mysigt. Jag kan inte riktigt släppa det. Kändes absolut inte som Sverige, kändes mer som att vi helt plötsligt befann oss någonstans kring Medelhavet! :) Vi promenerade längst hamnen och fikade i solen! Fantastisk dag, rekommenderar det starkt att åka dit en härlig sommar dag! Ibland så händer det, ibland så lyckas Sverige ;) Peace, Love & Vaxholm


Förväntningar.

Försöker lära mig av min man att aldrig förvänta mig något av någon. Det har jag nämligen en tendens att göra ganska ofta. Ok, alltid. Jag förväntar mig att folk ska göra si eller så för att jag själv hade gjort så eller tycker att det är så man borde göra. Men jag har förstått att på det sättet blir man bara besviken på folk i sin omgivning. Förvänta dig inget, så slipper du bli besviken. Och skulle de göra något man blir glad och uppskattar är ju det bara bra! Min man har aldrig förväntningar inför något/någon. På så sätt blir han inte besviken heller. Jag däremot är motsatsen. Förväntar mig som sagt saker och blir alltid besviken istället. Varför gör jag så?

Exempel; Trodde att nära och kära skulle vara mer storslagna när jag fick barn. Vill inte nämna namn, men de flesta var som halvdöda fiskar. Att jag skulle få en fantastisk "mor-dotter-bukett" levererat till BB av min kära vän Jaana förväntade jag mig inte och blev så lycklig att tårarna kom. När en vän till mig födde barn kom hennes familj och vänner med ballonger, blommor, kläder och andra presenter till både mor och bebis. Så "ska" det väl vara?

Jag förväntar mig (rättare sagt förväntade) mig något på min första morsdag. Icke.
Jag förväntade mig att min bror som var på semester i Grekland skulle köpa något till Vanjis. Icke.
Jag förväntade mig att min pappa skulle komma till Sverige när Vanjis föddes. Icke.
Jag förväntade mig mer av en del vänner när jag var gravid med Vanjis och sedan hon föddes...men jag har förstått att jag verkligen måste sluta göra detta mot mig själv. Bara för att jag skulle göra på ett visst sätt mot nära vänner och släkt betyder inte att de skulle göra det för mig. Punkt och slut.

Peace, Love & NoExpectations

Pissdag

Vilken trist dag. Vilket trist väder. Jag höll på att dö av tristess idag. Imorse var det tvättis, Oggi åkte och tränade. Jag sov med Vanja när hon sov mellan 9-10. Sen regnade det och regnade. Vad kan man göra då? Åka till nåt centrum, men jag kände inte för att gå runt i affärer. Fika - ja, men det blir allt svårare och svårare med Vanja. Hon tröttnar snabbt och vill bara springa runt. Ringa några vänner - orkade faktiskt inte. Är lite less på att ingen kan vara spontan längre. Ingen ringer och säger "Har ni inget för er, kommer vi gärna över på en kaffe". Vad hände med det, ingen gör så längre (förutom jag och Oggi och jag börjar bli lite less på det). Våldgästa mera säger jag bara! Tillslut sprack i alla fall vädret upp och solen kom fram, då gick Vi3 på en prommis längst vattnet här hos oss. Då kändes det direkt bättre :) Peace, Love & Vi3


Familj

Jag känner att jag har varit lite hatisk mot saker senaste inläggen så jag tänkte tillägna det här inlägget till ämnet kärlek. Jag har nog skrivit om det förut, men jag förstår inte hur mycket kärlek mitt hjärta kan ha i sig. Herre gud. Utan att låta som "en sån där morsa", men den som inte har barn vet inte vad kärlek är". Vissa dagar är det läskigt hur mycket kärlek man känner. Man blir överrumplad av alla känslor. Det är verkligen helt galet. Och om jag trodde att jag älskade min man innan jag fick barn, så är det inget i jämförelse med vad jag gör nu. Att se honom med Vanja är det absolut bästa som finns. Det är en ren fröjd att se dem leka, skratta och busa. Jag skulle kunna sitta och titta på dem i en evighet. Han är den absolut bästa mannen för mig och den absolut bästa pappan för vår älskade dotter. Jag är så lycklig lottad som träffat honom och ännu lyckligare blir jag av tanken att han är far till min dotter och till min snart andra dotter. Hur lycklig får man egentligen vara? Han är bäst, bäst och helt enkelt bäst! Bästa mannen och bästa pappan! Kärlek.

Peace, Love & Vi3 (Soon to be Vi4)
 

Fantastiskt väder...

...eller inte! Man kan ju inte planera dagen när den är som idag. Jätte jobbigt, speciellt med tanke på att jag brukar vilja planera och ha lite koll. Så det blev inget speciellt av denna dag :( storhandling och mys med liten bebis. Apropå det jag skrev om igår, åkte till Skärholmen för att köpa grönsaker på torget. Stod i kön och tittade mig runt på allt härligt liv på torget. La märke till alla barn, alla överviktiga barn. Utan att överdriva var ungefär varannan till vart tredje barn överviktiga. Oroväckande! Och hemskt för de små, inte deras fel, stackarna :( Peace, Love & Vi3


Fettot!

Tänkte tillägna dagens lilla skrivstund till att prata om övervikt. Hemskt! Egentligen. Och det känns som att jag får säga det och skriva om det utan att någon ska ta illa upp eftersom jag har egen erfarenhet av det. Jag hoppas att det är ok. Pratar endast av egna erfarenheter och mina tankar kring detta ämne. Jag kan låta lite osmidig i mitt sätt att uttala mig angående detta för det upprör mig, fastän jag själv varit ett riktigt fetto. Fetto för mig är när jag ställde mig på vågen och den visade 84 kilo. 84 kilo och 170 lång! Jesus, jag ville bara sjunka genom marken och aldrig mer visa mig för folk. Inte för att det kom helt otippat, men det var ändå som en rak höger i magen så att jag tappade andan. Jag har aldrig varit en "sån" som "inte vet varför hon är fet". Jo då, jag vet och har hela tiden vetat varför jag sett ut som en valross på stranden och ville helst bara ligga i vassen utan att synas för allmänheten. Jo då jag har vetat. Jag åt nämligen utan stopp. Kunde äta sötsaker tills det sprutade ut ur öronen. Någon gång när jag nämnt detta högt, säger någon fin, smal "Det kan jag också göra ibland". Nej, nej, du smala, fina "Du vet inte vad jag pratar om". Jag kunde (i smyg ska sägas) äta en Big Pack glass (2kg) och lösviktsgodis på det utan problem. Eller ja...jag mådde illa efteråt. Fysiskt illa att jag ville spy (men gjorde det aldrig) och så mådde jag psykiskt dålig. Om jag ville ligga i vassen med alla andra fetton innan och må dåligt, mådde jag tio gånger värre efter glass- och godisintaget. Vidrigt! Hur kunde jag vara så vidrig?

Jag har ändå växt upp i en hälsosam familj och miljö. Men bra, hemlagad mat och endast lite lördagsgodis på lördagarna. Har alltid ätit normala portioner. Tränade sporter tidigt och har alltid hållt igång och varit smal och tränad. Och mått mycket bra!

När en kompis köpte Snickers i kiosken när vi gick i åttonde klass kommer jag ihåg att jag undrade hur hon kunde få i sig hela den. Hon var för övrigt mycket överviktig redan i 13 års ålder :( Men för mig var det ett mysterium hur hon kunde äta hela Snickersen på en vardag efter skolan...

Jag har tusen gånger försökt gå igenom vad som "hände med mig" egentligen? När gick allt utför, vad triggade igång detta sjuka betéende? Första minnet som jag kommer ihåg av detta var i tredje ring i gymnasiet som min dåvarande pojkväns mamma började på Viktväktarna och rasade ner i vikt. Jag tyckte jag gått upp lite (70 kilo och 170 lång. VIlket för övrigt är nära min drömvikt i dag). Det var några månader kvar till studenten och jag hoppade på Viktväktar-tåget. Följde det noga och tyckte det var superkul. Rasade självklart i vikt! 10 kilo på tre månader. Yeeeiii! Jag kände mig supersnygg! Och när jag kollar på bilderna, så var jag ganska het måste jag få erkänna hahaha ;)

Det höll sig i cirka två år och sen började vågen visa högre och högre siffror. Jag var nu runt 20 och började vantrivas med mig själv. Någonstans här hade jag ett riktig as till pojkvän och jag vet inte om jag började må dåligt generellt och att jag började tröstäta. Antagligen. För när det tog slut mellan oss två år senare hoppade jag på Viktväktar-tåget igen. Denna gång gick det inte lika bra, kommer ihåg att jag fuskade och "missade" invägningarna hos Viktväktarna. Och alla vet ju, att börjar man med att fuska så är det mycket svårt att komma på rätt bana igen. Men på nåt sätt lyckades jag väl gå ner några kilo och så var jag i Grekland hos min pappa som alltid satte mig på diet när jag var där :) När jag kom hem kände jag mig ganska bra igen, kommer inte ihåg vad vågen visade men jag mådde rätt bra ändå. Träffade en ny pojkvän och här någonstans eskalerade det mycket snabbt. Han var inte alltid så snäll och tryckte lätt ner mig och jag skulle inte "synas" för mycket. Klagade på korta kjolar och urringade tröjor. Helst skulle jag nog ha gått i burka för att göra honom glad. Han hade alltid köket fullt med sötsaker. Glass, kakor, choklad, godis, chips, chilinötter...you name it! Och jag började utveckla mitt bottenlösa jag. Här någonstans åt jag för första gången två kilo glass och sen lösviktsgodis efter det. Två år senare tog det slut och jag var i princip ett fetto fram tills det att jag träffade min MAN! Vår första sommar åkte vi till Grekland och jag kommer ihåg att vi beställde in varsin (stor) Banana-split. Oggi orkade inte äta ens hälften. Jag slukade min OCH hans. Min pappa sa till oss på sin brutna grek-svenska - "Tills nästa sommar, MÅSTE ni ner i vikt!". Jag kommer ihåg att jag inte brydde mig så mycket om det. Men när vi kom hem och såg bilderna från sommaren undrade jag hur jag kunde befinna min på en allmän badplats i bikini?! Hur kommer det sig att ingen skrek äckliga kommentarer efter mig eller snällt bad mig lämna badstranden för att jag äcklar folket?! haha det låter illa, men så tänkte jag.

Hepp hepp, Oggi hittade något som heter LCHF och började följa det. RAAAASADE i vikt! Medans jag samtidigt hoppade på Viktväktar-tåget och...NADA hände. Inget verkligen! Ett halvår senare var jag och kärleken i Dubai. Han - smal och snygg och åt fortfarande enligt LCHF (som jag för övrigt inte trodde på). Jag - såg ut som något som havet spolat upp på stranden som egentligen borde ligga på havets botten. 84 kilo odefinierbart!

När vi kom hem slängde vi ut varenda kolhydrat vi hade i hemmet. Rensade skafferi och kyl och startade mitt nya liv på en söndag. Jag rasade inte lika snabbt som min man men jag mådde super bra, tre månader senare är vi på Cypern och jag kan äntligen titta på mina semesterbilder utan att må illa. Det såg ju riktigt bra ut tyckte jag. Vi fortsatte givetvis äta enligt LCHF hemma och mådde bra. Sommaren efter är vi i Canada och vågen visar 69 kilo. Lycka! Vilken lycka! När vi kom hem och tittade på semesterbilderna såg jag inte att det var jag på vissa bilder. Och på en del trodde jag att jag retuscherat dem. Men icke. Det var jag, mitt riktiga jag. Finally!

En månad senare kissar jag ett "plus" på graviditets-stickan. Lycka igen, jag var gravid. Exakt enligt planen! Det var lite kämpigt psykiskt faktiskt när vågen började visa högre och högre siffor. Men efter några månader gick det över. Jag skulle ju bli mamma, det absolut bästa som går att bli här i livet. Struntade i vad vågen visade men åt fortfarande lchf, med enstaka "fel-steg" om jag var på middag eller fest. 16 kilo gick jag upp under graviditeten. 86 kilo visade vågen när jag kom in på BB och skulle föda. Två veckor senare hade jag gått ner, tolv av dem redan. Några veckor senare var jag tillbaka runt 70 men kände mig betydligt större än tidigare. Jag ammade och var hungrig jämt, det var svårt att hålla vår "vanliga" lchf sätt att äta. Jag åt oftare och gick upp nåt kilo faktiskt. Sen var det dags att bli gravid igen. I dag har jag två månader kvar tills jag ska föda min andra bebis och vågen visar 80 kilo. Redan. Fan. Sex kilo kvar tills vad jag vägde när jag skulle FÖDA Vanja. Hur ska detta gå? Kommer garanterat komma över 90 kilo denna gång. Shit! Nej...

Men jag ser ändå ljuset i fetto-tunneln. Jag har mitt verktyg och jag ska använda det väl så fort jag fött och känner mig kry. Min man och LCHF förändrade mitt liv och min sjuka syn på vad jag stoppar i munnen. Jag har honom att tacka för resten av mitt liv! Aldrig mer kolhydrat-livet som jag levde. Aldrig någonsin!

Oj så långt detta blev, mitt längsta någonsin. Hoppas att jag inte tråkade ut er eller trampade någon på tårna med mina klumpiga uttalanden (om mig själv). Jag har en tendens att skämta grovt om hur jag såg ut. Hoppas ni förstår!

Peace, Love & LCHF

Irriterande blogg.se

Vad händer med blogg.se egentligen? Är det för att man inte betalar för den eller som de struntar i att åtgärda saker? Detta när man ska blogga via mobilen. Ett tag har det inte fungerar att publicera det man skrivit. När det väl fungerar (efter ett braaaa tag) så tar nästa problem vid. Nu har jag inte kunnat logga in på flera dagar :( och nu när jag väl kommer in ser det för jäkligt ut när man publicerar. Bilderna hamnar tätt tätt ihop (vilket ser riktigt illa ut) och fastän jag gjort mellanrum mellan de olika delarna i min text blir allt bara i en enda stor klump. Trist att se på och jobbigt för läsaren. Skärpning blogg.se!!


This weeks update!

Jag har gått och önskat och bett att jag inte ska få bristningar på mage eller bröst. Och ÄN så länge nothing. MEN vad jag glömde bort var dessa fantastiska åderbrock! Jajjemen, som ett paket på posten kom de. En efter en dyker upp varje dag. På håll ser det ut som att jag har blåslagna ben :( Jag är inte ett dugg svullen eller så, 'bara' blålila åderbrock... Och de gör oooont! Benen värker till och från och det känns som att jag ska få en propp i ådrorna :( Så...slutklagat för idag hehe! Idag var en underbar dag, Vi3 promenerade till Hornstull, tog en timme ungefär, Oggi skulle köpa gymkort på 24/7. Sen gick vi och badade i Tanto. Visste inte att det fanns en liten sandstrand där! Oj så kul Vanja hade det, plaskade och hittade en liten kompis! Hon är inte ett dugg rädd för vattnet och det är jag så otroligt glad för. Min lilla delfinbebis! Sen skulle delfinbebisen sova så vi promenerade till Liljeholmen och shoppade lite shorts och shortdräkter till Vanja. Två linnen till Oggi & trosor till mig :) Delfinbebisen deckade i vagnen och vi satte oss på en uteservering för middag! Underbar dag! Nu ligger jag heeelt utslagen på soffan med värkande ben och ont i svanken. Hepp! Peace, Love & Min DelfinBebis


Semestertider!

Igår va min Älsklings sista jobbdag inför fyra veckors semester. Jippiii! Ska bli mysigt, inte för att vi bokat något speciellt men det ska ändå bli kul! Älskar när Vi3 myser, skrattar och hittar på saker tillsammans. Oavsett vad vi gör blir det underbart. Idag lunchade vi på Röda Cafet. Det ligger precis vid vattnet och är supermysigt. Vanja matade ankor med sin bulle och tyckte det var jätte kul. Peace, Love & Vi3


Vecka 30

Veckorna rullar på och nu börjar det kännas att man är gravid. Det trycker neråt, känns som att bara magen väger 20 kilo som man ska släpa på. När jag bär Vanja, sitter hon typ ovanpå magen och ibland känner jag hur bebisen sparkas just då. Då brukar jag säga till Vanja "Känner du hur lillasyster sparkar!" Undra om hon förstår något?! Måste boka tid på BVC för att prata om det som komma ska. Att få barn så nära inpå varandra kräver kanske något speciellt att tänka på. Vanja ska snart börja sova i sitt egna rum, har läst att man inte ska göra det för nära inpå det att syskonet föds för då känner sig första barnet utstött. Så jag vill inte göra några sådana missar. Vill göra allt rätt så att Vanja inte mår dåligt av att få en lillasyster.

Idag solade jag med mor min när Vanja sov två timmar i vagnen mitt på dagen. Brände magen hehe. Får se om den hinner bli lika brun som när jag var gravid med Vanja ;)

Peace, Love & Sisters


RSS 2.0